Jag hade läst om denna prisbelönta, Slow Food-hyllade ost i den fina boken "Svenska Ostar". När jag hittade en liten bit på Cajsa Warg kunde jag förstås inte motstå att inhandla den.
Doften skulle förmodligen ha avskräckt många. De flesta skulle förmodligen inte riktigt kunna beskriva den, men jag har en mycket närliggande doftreferens; ett naturgarveri, beläget i en källare. Jag har nämligen tillbringat tämligen många veckor i ett sådant, och har mödosamma men positiva minnen därifrån. För mig var det alltså en härligt nostalgisk doft.
Raftsjöhöjdens ost är en opastöriserad hårdost. Inte torr-hård, som parmesan, men inte mjuk på något vis. Man ser hur det röd-grön-gråa möglet långsamt letar sig in från ytterlagret in i osten.
Smaken? Svamp. Skogssvamp. Inte mes-champinjoner, utan mustiga soppar och taggsvamp. Mörkgrön, fuktig mossa. Lite nötaktig. En sötma som bara anas. Och en lång eftersmak som motsvarar doften oerhört väl. Den smakar inte så mycket get.
Det är verkligen inte självklart att man gillar den här osten. Jag gjorde det. Jag kan definitivt tänka mig att köpa den igen. Det är som att äta en skog. En fuktig, svensk, myllig skog. Men det är nog ingen ost för alla.
DN-artikel om Raftsjöhöjden: http://www.dn.se/ekonomi/getbonden-som-far-gastronomerna-pa-fall-1.738584
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Beskrivningen av din smakupplevelse liknar min egen källarlagrade getost. Min har dock ett inslag av roquefort i smaken. Trots att den inte ens varit i närheten av någon Penicillum Roqueforti.
Källarlagrad är intressant. För det finns inte en enda som är den andra lik.
Alldeles för sant hyllan. Det räcker med att besöka vårt grannland för att få ett hum om den nordiska ostkulturen. Och vad efterkrigstidens centralisering gjort med vår egen. http://www.gardsost.no/
Skicka en kommentar