Den här gången blir det inte så värst närproducerat över det här receptet. Men jag blev så himla förtjust i det att jag vill skriva ner det. Okra är en liten grönsak som har ett naturligt förtjockningsmedel, som reder grytor på ett trevligt sätt.
Lammfärs med okra, 4-5 portioner
500 g lammfärs (min hade 20% fetthalt)
500 g okra med stjälken bortskuren (jag köpte ett paket fryst okra på en indisk matvarubutik)
1 stor, gul lök
2 vitlöksklyftor
1 burk hela körsbärstomater (eller vanliga hela tomater) a 400 g
1½ dl vatten
2 tsk havssalt
Kryddmix:
1 tsk spiskumminfrön
2 tsk korianderfrön
½ tsk bockhornsklöverfrön
½ tsk fänkålsfrön
Rosta de hela fröna i en torr, het stekpanna i ca 2 minuter. Rör om under tiden. Mal dem med en mortel eller i en kvarn till en kryddmix.
Tina okran om den har varit fryst. Hacka löken och pressa vitlöken.
Fräs lammfärsen i sitt eget fett i 2-3 minuter i en stekgryta. Häll i lök och vitlök och låt det fräsa med i 2-3 minuter till. Tillsätt kryddmixen, saltet, okran, tomaterna och vattnet. Chilifantasten kanske vill låta 1-2 torkade chilifrukter koka med, men jag tycker att en del av charmen med den här rätten är att den är ganska snäll. Smakrik, men snäll.
Lägg på locket och låt puttra i 30-40 minuter. Smaka av med salt och mer kryddor efter behov.
Blir godast efter en dag eller två, så gör den gärna i förväg. Rött råris är gott till.
fredag 27 mars 2009
torsdag 19 mars 2009
En getost - Tomme de Poitou
Är -Som en get- en ostblogg iförklädnad? Ibland undrar jag det själv. Men svaret är nej; det blir en hel del ostar för att jag själv ska komma ihåg vilka jag tyckte om och inte, och vilka som är värda att köpa igen.
Tomme de Poitou är en fransk getfärskost med ett tunt, ungt vitmögelhölje, inhandlat på Söderhallarna. Det här är inte en ostrulle av chèvre-typ, utan den görs som en stor rundel. Den har heller inte det tjockflytande lagret precis innanför mögelhöljet som är så typiskt för chèvre-rullar.
Den har en getsmak som är tydlig utan att vara för påträngande, en välbalanserad syrlighet, en viss krämighet (som hindrar den från att bli för torr, såsom getfärskostar ofta blir), och en lätt vitmögelton. En av de bättre getostar med vitmögel som jag har ätit.
Fullt godkänd; betyg 8/10.
Tomme de Poitou är en fransk getfärskost med ett tunt, ungt vitmögelhölje, inhandlat på Söderhallarna. Det här är inte en ostrulle av chèvre-typ, utan den görs som en stor rundel. Den har heller inte det tjockflytande lagret precis innanför mögelhöljet som är så typiskt för chèvre-rullar.
Den har en getsmak som är tydlig utan att vara för påträngande, en välbalanserad syrlighet, en viss krämighet (som hindrar den från att bli för torr, såsom getfärskostar ofta blir), och en lätt vitmögelton. En av de bättre getostar med vitmögel som jag har ätit.
Fullt godkänd; betyg 8/10.
En finost - Raftsjöhöjdens källarlagrade getost
Jag hade läst om denna prisbelönta, Slow Food-hyllade ost i den fina boken "Svenska Ostar". När jag hittade en liten bit på Cajsa Warg kunde jag förstås inte motstå att inhandla den.
Doften skulle förmodligen ha avskräckt många. De flesta skulle förmodligen inte riktigt kunna beskriva den, men jag har en mycket närliggande doftreferens; ett naturgarveri, beläget i en källare. Jag har nämligen tillbringat tämligen många veckor i ett sådant, och har mödosamma men positiva minnen därifrån. För mig var det alltså en härligt nostalgisk doft.
Raftsjöhöjdens ost är en opastöriserad hårdost. Inte torr-hård, som parmesan, men inte mjuk på något vis. Man ser hur det röd-grön-gråa möglet långsamt letar sig in från ytterlagret in i osten.
Smaken? Svamp. Skogssvamp. Inte mes-champinjoner, utan mustiga soppar och taggsvamp. Mörkgrön, fuktig mossa. Lite nötaktig. En sötma som bara anas. Och en lång eftersmak som motsvarar doften oerhört väl. Den smakar inte så mycket get.
Det är verkligen inte självklart att man gillar den här osten. Jag gjorde det. Jag kan definitivt tänka mig att köpa den igen. Det är som att äta en skog. En fuktig, svensk, myllig skog. Men det är nog ingen ost för alla.
DN-artikel om Raftsjöhöjden: http://www.dn.se/ekonomi/getbonden-som-far-gastronomerna-pa-fall-1.738584
Doften skulle förmodligen ha avskräckt många. De flesta skulle förmodligen inte riktigt kunna beskriva den, men jag har en mycket närliggande doftreferens; ett naturgarveri, beläget i en källare. Jag har nämligen tillbringat tämligen många veckor i ett sådant, och har mödosamma men positiva minnen därifrån. För mig var det alltså en härligt nostalgisk doft.
Raftsjöhöjdens ost är en opastöriserad hårdost. Inte torr-hård, som parmesan, men inte mjuk på något vis. Man ser hur det röd-grön-gråa möglet långsamt letar sig in från ytterlagret in i osten.
Smaken? Svamp. Skogssvamp. Inte mes-champinjoner, utan mustiga soppar och taggsvamp. Mörkgrön, fuktig mossa. Lite nötaktig. En sötma som bara anas. Och en lång eftersmak som motsvarar doften oerhört väl. Den smakar inte så mycket get.
Det är verkligen inte självklart att man gillar den här osten. Jag gjorde det. Jag kan definitivt tänka mig att köpa den igen. Det är som att äta en skog. En fuktig, svensk, myllig skog. Men det är nog ingen ost för alla.
DN-artikel om Raftsjöhöjden: http://www.dn.se/ekonomi/getbonden-som-far-gastronomerna-pa-fall-1.738584
tisdag 17 mars 2009
Upptäckter på Nybrogatan
-Som en get- hade hört att surdegsbageriet Fabrique hade öppnat en filial på Nybrogatan 6. Och då Östermalmstorg är närmare min hemkvist än Kungsholmstorg så beslutade jag oss för att gå dit och spana.
Att köpa bröd på en måndag är inte alltid ett lätt företag. Många välrenommerade bagerier har stängt på måndagar, men både Bakery & Spice och Fabrique har måndagsöppet. -Som en get- hade aldrig tidigare varit på den södra delen av Nybrogatan, och blev därför oemotståndligt förtjust i att gå förbi "Androuet - Den franska ostbutiken".
Vilken fantastiskt estetiskt tilltalande butik. Att de nästan bara har opastöriserade gårdsostar gör ju inte saken sämre. Servicen var utmärkt och fick en att känna sig som en uppskattad och prioriterad kund.
Jag kunde inte bestämma mig för om jag ville ha färskost eller blåmögelost. Jag fick smaka av deras Roquefort, och den var orgasmisk. Men jag bestämde mig för att det fick bli ett inköp för en annan dag, och satsade istället på en liten färskost av komjölk vid namn Saint Marcellin (Rhône-Alpes). Butiken hade fått sin veckoleverans samma dag, och jag valde en av de fuktigaste, färskaste ostbitarna.
Saint Marcellin visade sig vara gräddig och snäll, med en färsk konsistens och en frisk, milt syrlig smakton med en vag aning av vitmögel. Det ska bli spännande att se vad den utvecklas till om den får några dagar på sig.
På vägen hem hade jag tänkt gå inom olivoljebutiken Olja & Oliv på parallellgatan Sibyllegatan, men de hade tyvärr stängt. Men det gör inget, för till Nybrogatan lär jag återvända inom en snar framtid.
Att köpa bröd på en måndag är inte alltid ett lätt företag. Många välrenommerade bagerier har stängt på måndagar, men både Bakery & Spice och Fabrique har måndagsöppet. -Som en get- hade aldrig tidigare varit på den södra delen av Nybrogatan, och blev därför oemotståndligt förtjust i att gå förbi "Androuet - Den franska ostbutiken".
Vilken fantastiskt estetiskt tilltalande butik. Att de nästan bara har opastöriserade gårdsostar gör ju inte saken sämre. Servicen var utmärkt och fick en att känna sig som en uppskattad och prioriterad kund.
Jag kunde inte bestämma mig för om jag ville ha färskost eller blåmögelost. Jag fick smaka av deras Roquefort, och den var orgasmisk. Men jag bestämde mig för att det fick bli ett inköp för en annan dag, och satsade istället på en liten färskost av komjölk vid namn Saint Marcellin (Rhône-Alpes). Butiken hade fått sin veckoleverans samma dag, och jag valde en av de fuktigaste, färskaste ostbitarna.
Saint Marcellin visade sig vara gräddig och snäll, med en färsk konsistens och en frisk, milt syrlig smakton med en vag aning av vitmögel. Det ska bli spännande att se vad den utvecklas till om den får några dagar på sig.
På vägen hem hade jag tänkt gå inom olivoljebutiken Olja & Oliv på parallellgatan Sibyllegatan, men de hade tyvärr stängt. Men det gör inget, för till Nybrogatan lär jag återvända inom en snar framtid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
